Ibland vill jag bara sluta bry mig om människor som inte kan acceptera andra? Jag är trött på att höra samma visa ''Åh gud, hur ser hon ut!?'' eller ''Jag hatar verkligen henne'', men hänger med henne ändå? Men då blir jag ju ensam om jag sluta bry mig om såna folk. Alla gör ju det någon gång? 

Jag har blivit förelämpad av mina så kallade vänner... Men jag hänger med dem ändå. Innerst inne gråter jag en stor flod. Men på utsidan är jag som sten. 

Därför går jag i tystnad nu förtiden. Det är snarare min tystand som gör illa mig värst. För när jag är tyst, kan jag inte säga något. Men jag vill så gärna säga vad jag tycker. 

Det jag är rädd för att bli på något sätt ensam.

Jag har alltid varit rädd för vad som kan hända om man säger all sanning.

Jag har känt honom nästan hela min barndom. Har aldrig känt mig såhär levande när jag såg han för första gången iår. Jag hade inte sätt honom på 1 år eller mer. För Första ögonkastet på honom var jag osäker och visste inte vem denna underbara människa kom ifrån. 

Tillslut insåg jag vem han var. Han var den killen som jag tyckte var en barnslig, irriterande unge för något årsen. Mitt hjärta bultar hårt varenda gång jag såg honom. Jag blev rädd att jag blev riktigt kär i denna person, har aldrig varit så kär i denna person på 2-3 år. 

Varje gång jag träffade honom i små till stora mellanrum i sommar, så känner jag att min själ vill rymma ifrån en annan planet. Jag kände hur underbar, snäll och rolig han var. 

När jag kände att han stötte, kolla på mig, blev jag bara mer och mer kär i honom. Men ändå har jag varit osäker om han verkligen gillade mig. 

Det har varit både lyckliga och dåliga stunder i mellan åt. 

Sommaren är snart slut och vi kommer inte träffas lika mycket längre. 

Jag kommer aldrig glömma det leende som smittade av sig på alla, dem klara, friska, bruna ögonen. Mest av allt den underbara personligheten. 

Jag ångrar att jag inte tog första steget och börja prata med honom. Men jag är bara trött på att ta första steget och är så rädd att få en liten bit av hjärtat krossat igen. Nog blev jag hjärtekrossad i början av sommaren och inte vågat prata med en kille igen. Så har jag inte glömt det. Men varje gång jag går till min hemska skola, så känner jag mig tryg av att jag är kär i en annan kille från någon annan skola/stad.

Men en sak är jag säker på. Om jag någonsin får träffa honom igen! Så tänker jag prata med honom. 

Det är löjligt hur kär man kan vara ibland.

Jag har fått en galen idé av att börja blogga om vad jag känner inombords... Det kommer maybe bli långa inlägg, kanske felstavat eller något annat. Men jag lovar jag läser igenom innan jag lägger ut det, hehe. 

Bloggen kommer vara till för att jag bloggar anonymt om vad jag tycker om folk, förälskelse och omgivningen. Och alla bilder jag lägger upp kommer vara från google! 

Hoppas du gillar denna blogg, lite nervös är jag allt att starta detta.